Mannen som kastade stjärnor för svinen

I ett land långt härifrån fanns det en kung. Liksom de flesta av hans sort, med uttunnat, blåsjaskigt blod, var han självupptagen, verklighetsfrämmande och ganska dum.
Den här kungen hade först i relativt hög ålder, och inte förrän han utsatts för massiva påtryckningar från såväl drottningmodern som sina rådgivare, tagit sig en hustru. Och efter det hejdundrande bröllopet gick det så lång tid att folk började viska i gathörnen, innan ansvarige ministern slutligen kunde kungöra för medborgarna att drottningen befann sig i lyckliga omständigheter.

När det var dags för nedkomsten var spänningen så upptrissad att folk som väntade på den stora öppna platsen framför palatset höll andan. Och det hela drog ut på tiden, och många av dem som höll andan hann bli både blå och lila i ansiktet och fick föras till akuten.
Och timmarna gick, och solen gick ner, och den gick upp igen. Och när dess första strålar slickade borgmuren hissades flaggan i topp... och sänktes med en tredjedel.
”Drottningen är död!”
Och allt folket försjönk i förstämning och deras tårar rann som en forsande älv utmed den öppna platsen och ner längs gränderna mot hamnen.
Men så hissades flaggan åter i topp. Och ut på balkongen kom en blek men samlad kung, och i sin famn höll han ett litet knyte.
”Vi har fått en prinsessa!”

Naturligtvis blev den nyfödda dottern kungens ögonsten – inte minst efter dramatiken och tragiken kring hennes födelse. Men inte bara den stolte fadern tog henne till sitt hjärta, det gjorde också, åtminstone till en början, folket. Efter hand som hon växte upp blev emellertid fler och fler av undersåtarna en smula ambivalenta i sin inställning till henne och hon fick istället en annan grupp som sina främsta påhejare: kvällstidningarna och veckopressen.
Prinsessan Pudernätt var verkligen en skönhet. Med sin mycket bleka hy och sin förförande kombination av svart hår och blå ögon var hon konvergensen mellan en geisha och Elizabeth Hurley. Eftersom hennes moder kommit från en kungasläkt på andra sidan havet hade det urvattnade blåa blodet från kungen syresatts så pass mycket i prinsessans ådror att hon hade en intelligenskvot som åtminstone var något högre än hennes midjemått.
Vad hon saknade i dumhet tog hon dock igen mångdubbelt i självupptagenhet. Egentligen var det den gamle kungens fel, för han skämde bort henne å det grundligaste från dag ett. Prinsessan fick allt hon pekade på – och hon tog sina chanser och pekade på mer och mer. Som tonåring levde hon rövare i palatset och endast högre uppsatta hovmäns smidighet och diplomati förhindrade att tabloiderna avslöjade hennes kokainmissbruk eller hur hon hetsat ett gäng unga ädlingar att duellera om hennes gunst enbart för nöjet att se dem offra sina liv för hennes skull.

Så kom den dagen då den gamle kungen tyckte det var dags för prinsessan att stadga sig, att hitta en man att gifta sig med. Hon höll med honom i sakfrågan men menade att det var inte det lättaste att hitta en man som var god nog åt henne.
Kungen kom då med förslag på hur hågade unga män skulle kunna bevisa sin duglighet. Men prinsessan Pudernätt var inte imponerad av hans idékläckande.
”Den som besegrar en drake och visar upp här får dig och halva kungariket!”
”Det finns inga drakar, far. Dessutom tycker jag att halva kungariket är för mycket. Vi ska inte skämma bort honom.”
”Den som bygger det ståtligaste slottet får dig och en femtedel av kungariket!”
”Men tänk om han bygger ett slott som är finare än vårt. Hur skulle det se ut? Och en femtedel är fortfarande för mycket.”
”Den som vinner en tornering mellan rikets unga ädlingar får dig och en tiondel av kungariket!”
”Ööhh... jag är rädd att där inte finns så många unga ädlingar kvar, far, efter duellerna. Och en tiondel är alltför mycket.”
Den gamle kungen suckade och begravde sitt huvud i händerna.
”Ja, då vet jag inte hur vi ska göra”, sa han trött.
”Jag har en idé”, sa prinsessan. ”Och den kommer verkligen att ge mig en värdig make.” Hon mötte sin fars blick och log brett. ”Den man som kan plocka ner en stjärna från himlen, honom ska jag gifta mig med!”

Den öppna platsen framför palatset var smockfull med folk när tillkännagivandet skulle göras. Och kungen inledde det hela med att göra en freudiansk felsägning:
”Den man som plockar ner en stjärna från himlen får kung...”
Där trampade prinsessan Pudernätt honom argt på tårna med sin stilettklack.
”Aoo! Öh... den man som plockar ner en stjärna från himlen får prinsessan och en hundradedel av kungariket!”
Ett sorl av förväntan steg från de tusentals struparna och människorna i kungariket såg fram emot ett skådespel som hette duga. Och det fick de. De få unga ädlingar som fanns kvar dog som flugor under sina försök att vinna prinsessans hand. Hampus af Pinckenstråhle gjöt en ögonblicklig död då han en stjärnklar natt kastade sig ut från en klipptopp med händerna utsträckta för att fånga närmaste stjärna. Carl-Lennart Gul och Blå stupade av utmattning när han, endast ackompanjerad av ett reportageteam från Aftonposten, skulle vandra ut till kanten av jorden, där land mötte himmel, för där borde det ju finnas lättplockade stjärnor, tänkte han.
Och den vansinniga kampen fortsatte.

Tom Trädkramare var en frisk och strävsam ung man som arbetade som arborist. Det hade hans far också gjort, och hans farfar och hans farfarsfar, och så vidare bakåt i historien under sexton generationer, ända från den dagen då anfadern en dag blev angripen av en rasande björnhona.
För att komma undan henne klättrade han upp i ett högt träd. Björnhonan, som var lat men smart, klättrade inte efter. Där uppe kunde hon lätt bli utmanövrerad, resonerade hon. Och eftersom hon begrep att han förr eller senare måste komma ner, så lufsade hon omkring runt trädet för att vänta ut honom.
Till all lycka hade han haft sin såg hängande på ryggen när björnhonan dök upp. Så nu lirkade han fram den och, med dödsförakt hållande sig med ena handen, sågade långsamt av toppen på trädet, just ovanför den punkt där han själv befann sig. När han var igenom med sågen föll den tunga trädtoppen rakt neråt och träffade björnhonan mitt i nyllet.
Från den dagen var mannen och träden oskiljaktiga och han tog sig namnet Björn Trädkramare. Och han lärde upp sin son i konsten att beskära och fälla träd, och sonen lärde upp sin son.
Tom Trädkramare var vig och stark, han var hederlig och ordentlig, han var artig och vänlig, han vördade sin fader och sin moder. Ja, i stort sett hade han bara ett enda fel: han var upp över öronen förälskad i prinsessan Pudernätt. Själv naturligt brunbränd efter allt arbete i det fria kände han en sällsam dragning till hennes bleka hud. Blicken i hennes gnistrande blå ögon var för honom oemotståndlig – han hade tapetserat väggarna i sitt rum med veckotidningsbilder på henne – och han avgudade hennes skimrande svarta hår.
Med allt större upphetsning följde han de unga kämparnas förtvivlade försök att utföra den uppgift som skulle belöna en av dem med hennes hand. Och någonstans slog det honom att ingen, varken kungen eller prinsessan, sagt något om att enbart adelns söner fick delta i tävlingen. Vem som helst skulle kunna försöka.
”Men hur tar man ner en stjärna?” frågade sig Tom Trädkramare.

Om det är någon som vet, tänkte han, så är det Leverpastejbodisattvan. Hon var den klokaste person Tom visste. Han mindes hur hans farmor – som var den näst klokaste person han visste – berättat att enda anledningen till att Leverpastejbodisattvan inte redan kommit till nirvana var att hon inte kunde låta bli att äta kött.
Leverpastejbodisattvan bodde i ett oansenligt litet hus ute vid Skipper's Bay. Skipper's Bay hette så för att lagkaptenen i fotbollslaget brukade jogga från idrottsplatsen ut dit och tillbaka som uppvärmning inför varje match.

”Du kan inte mena allvar!” utbrast Leverpastejbodisattvan upprört. ”Inser du inte att prinsessan och hela kungafamiljen är rester från en mörk medeltid, att de suger ut skattebetalarna för att kunna glida omkring och bara tänka på nöjen?”
”Men hon är så fantastiskt vacker!” gnällde Tom och såg drömmande ut. ”Jag bryr mig inte alls om den där hundradedelen av kungariket, jag vill bara ha henne. Och jag vet att om att det är någon som kan fixa det här så är det du. Snälla du, hjälp mig!”
”Jo, nog är hon vacker alltid”, medgav Leverpastejbodisattvan, ”men...” Hon ruskade på huvudet och hennes bistra uppsyn hade utan tvekan avskräckt honom om han varit mottaglig för några som helst yttre intryck. ”Tom Trädkramare, du är en idiot och du kommer att ångra det här. Men okay, om det verkligen är det du vill, så ska jag hjälpa dig.”

Leverpastejbodisattvan gick bort till ena väggen och tog fram en tjock glasskiva som var nästan en meter i kvadrat. Försiktigt la hon den på ett bord, tog därefter fram en specialkniv och började med vant öga rista konturerna av en femuddig stjärna på glaset.
Tom stod bredvid och hon tittade upp på honom, en smula otåligt.
”Vad står du här och glor för? Du har jobb att göra. Skaffa en lång bambukäpp, så lång du kan hitta. Så letar du upp en lämplig klyka så högt upp du kan i Skipper's Oak, på den sidan som vätter ut mot bukten.”
Skipper's Oak hette så för att lagkaptenen i fotbollslaget brukade springa 50 varv runt den, därefter göra 100 armhävningar och 200 sit-ups innan han sprang tillbaka till idrottsplatsen.
”Därefter”, fortsatte Leverpastejbodisattvan just när Tom redan hade börjat gå därifrån, ”ser du till att prinsessan Pudernätt och andra intresserade samlas vid Skipper's Grave på... hmm...” Hon lyfte ett finger och smakade på vinden. ”...torsdag kväll klockan nio.”

Hovmarskalken sträckte på sig så han nästan sprack, och meddelade:
”Ers Majestäter ombedes infinna sig vid Skipper's Grave klockan nio på torsdag kväll, då en...” Han konsulterade papperet i sin hand. ”...Tom Trädkramare kommer att plocka ner en stjärna från himlen.”
Kungen och prinsessan tittade på varandra. Kungen fick ett lätt plågat uttryck i ögonen medan hans dotter såg en smula frågande ut.
”Trädkramare? Aldrig hört talas om den släkten.”
”Det är ingen adlig släkt, Ers Höghet”, sa hovmarskalken. ”Han kommer från en familj av arborister.” Då han såg att frågetecknet i det prinsesseliga ansiktet blev dubbelt så stort tillade han: ”Yrkesmän som vårdar och fäller träd, Ers Höghet.”
Prinsessan Pudernätt ryckte på axlarna.
”Okej”, sa hon. ”Låt oss gå dit och se vad det är för en grabb.”

Kvällen var sval. Från en molnfri himmel lyste månen och stjärnorna. Och klarast utav alla lyste en stor stjärna som såg ut att hänga precis över toppen på Skipper's Oak. Skenet från den var visserligen inte alldeles konstant, ibland verkade det som om stjärnan svajade till. Men det var förstås då någon liten molntuss gled förbi den, tänkte prinsessan Pudernätt och log förväntansfullt.
Mycket folk hade samlats, för nyheten om vad som skulle hända hade spritt sig som en löpeld över staden. Skulle det äntligen lyckas någon att utföra det som krävdes för att få prinsessan och en hundradedel av kungariket?
Så kom han utklivande från skuggorna bakom den väldiga eken. Tom var naken från midjan uppåt och hade, på Leverpastejbodisattvans inrådan, smort in sig med olja så hans muskulösa kropp glänste i månens sken. Prinsessan Pudernätt kände hur hon blev fuktig och hennes hjärta gjorde en virvel i bröstet.
Efter en djup bugning mot den kungliga läktaren spillde Tom ingen tid utan gick direkt fram till eken och började äntra den. Högre och högre upp klättrade han i stadigt tempo. En gång missade han ett steg och föll handlöst några meter innan han fick tag i en gren. Den månghövdade publiken höll andan och prinsessan Pudernätt bet på sina naglar. Tom tog sig uppåt igen och var nu nära trädets topp. Han syntes nu knappt nerifrån marken, bara en bit oljig kropp glimtade till då och då, och prinsessan högg in på sin andra hand.
Tom vred sig när han kom till sista stora klykan innan toppen, och såg in i Leverpastejbodisattvans ögon, där hon satt och höll krampaktigt i en lång bambukäpp.
”Kom nu ihåg”, viskade hon, ”att spänna fast ditt rep först, så du kan fira dig ner med en arm. Tag sen ett stadigt grepp om stjärnan, så drar jag käppen neråt.” Hon log blekt. ”Lycka till!”
”Tack”, viskade han och fortsatte uppåt.

Från marken såg åskådarna, i skenet av månen och den stora stjärnan, hur Tom Trädkramare nådde ekens högsta topp. Där sysselsatte han sig med något som de inte kunde uppfatta, innan han började sträcka armarna uppåt. Prinsessan hade inga fler naglar kvar att bita på. Hon kände sig nästan yr i huvudet.
Och hela folket höll andan när mannen i trädtoppen grep tag om stjärnan... och ett sus gick genom församlingen när de såg hur han med stjärnan intill sin kropp sakta började fira sig neråt.
”Gode Gud, han gör det!” undslapp sig kungen och kände hur hård han blivit mellan benen.

”Psst!” viskade Leverpastejbodisattvan när Tom firade sig förbi hennes klyka. ”Stanna till!”
Han gjorde som hon sa och han såg hur hon höll en liten cylinderformad glasbit i handen. I den andra hade hon färdigblandad plastic padding som hon nu smetade på glasbiten. Därefter tryckte hon in den i hålet i glasstjärnan där bambukäppen hade suttit.
”F-funkar det?” frågade Tom lite oroligt.
”Klart det gör. Både kungen och prinsessan är dummare än tåget. Men ett hål i stjärnan hade varit för uppenbart till och med för dem. Iväg nu med dig!”
Allt eftersom han närmade sig marken, med stjärnan i ett fast grepp, steg sorlet bland publiken och blev till ett öronbedövande dån och när Tom Trädkramare satte foten på backen nådde oväsendet sitt crescendo och lagkaptenens gravsten sprack i två delar.
Kungens puls gick upp till absolut dödlig nivå och han föll till marken, men ingen hade tid att bry sig om det. Prinsessan Pudernätts simmiga blick kunde inte lämna den oljeglänsande unge mannen som kom gående mot henne, hållande stjärnan i båda händerna framför sig.
”Ers Höghet”, sa han, bugade och placerade stjärnan på ett podium framför henne. ”Jag har kommit för att anhålla om Er hand...” Han log snett. ”...och en hundradedel av riket.”
Prinsessan kastade en snabb blick på den livlöse kungen intill henne.
”Nåja”, anmärkte hon, ”det verkar som min far är stendöd så du kan nog få hela riket.” Så tittade hon på stjärnan och därefter på Tom, och han såg att fragment av tankeverksamhet var igång där innanför den vackra pannan. ”Men...” sa hon ”...är de verkligen så små?”
”Alldeles precis lagom att hållas i Era utsökta händer, Ers Höghet”, svarade han.
”Ja, naturligtvis!” Hon suckade saligt. ”Åh, min hjälte!”
Och hon omfamnade Tom Trädkramare och lät sina fingrar gå på upptäcktsfärd över hans kropp, och hela folket jublade.

De fick en underbar tid tillsammans. Han tog med henne ut i de kungliga parkerna och skogarna och berättade om de olika träden. Och på nätterna höll hon igång honom, men han var frisk och stark och dessutom förtrollad av hennes skönhet. Och hon blev på smällen och födde en dotter till dem och han var så lycklig.
När prinsessan hade ammat några månader började hon bli less på det. Och även ganska less på att gå med Tom ute i skogarna och prata om avenbok och järnek.
”Tom, älskling”, sa hon en kväll. ”Nu har vi ju genomkorsat alla de kungliga parkerna, och en massa... hrm, fantastiska skogar runt om i riket, och jag har lärt mig otroligt mycket om alla de träd som växer där.” Hon log och klippte med ögonfransarna. ”Ikväll ska några goda vänner till mig gå på disco. Ska vi hänga med dem?”
”Disco? Vad är det för något?”
Hon log, överseende.
”Kom med ska du få se!”

Han satte omedelbart händerna för öronen när de trädde in på diskoteket, för ljudnivån var obarmhärtigt hög. Pumpande bas, tutande trumpeter, blippande synthesizers och runtom alltihop trummornas rytm. Tom fick panik, tog sin prinsessa i handen och sprang ut på gatan. Där släppte han henne, lutade sig mot en vägg och andades ut.
”Tom, vad håller du på med?” fräste hon.
”Det var det värsta jag har varit med om! Låt oss gå hem.”
”Gå hem? Vi har ju precis kommit. Jag vill dansa!”
Så tog hon honom i handen och drog in honom igen. Och han stålsatte sig och drog långa, djupa andetag. Medan prinsessan Pudernätt försvann ut på dansgolvet med sina kompisar tryckte Tom sig mot väggen, så långt borta från högtalarna som möjligt.
Efter en stund kom hon och försökte dra med honom till dansgolvet. Men han bara skakade på huvudet. Hon försvann i vimlet igen och den här gången orkade han inte stå kvar. Ensam kämpade han sig bort till dörren och gick ut.

”Älskling, dit behöver vi väl inte gå fler gånger?” sa han till henne följande morgon när de åt sin frukost. Tom åt havregrynsgröt och drack mjölk, prinsessan Pudernätt drack kaffe och åt en hamburgare med mycket ketchup.
”Jag hade skitkul igår. Du lär dig säkert att gilla det.”
Han följde med henne några dagar senare, men tyckte det var om möjligt ännu värre än första gången. Efter bara några minuter flydde han lokalen.
När prinsessan planerade sin nästa danskväll sa han:
”Käraste, kan vi inte gå ut i skogen istället? Det var så länge sen du var med mig där.”
Hans gemål suckade ljudligt, satte händerna i sidorna och tittade på honom, och han tyckte inte om uttrycket i hennes ögon.
”Tom Trädkramare, du är en jävla tråkmåns. Ut och gå i skogen! Lyssna på lövsångare och hackspett! Visst, gör du det, men låt mig slippa.”
Med sorg i hjärtat såg han henne sätta sig vid sminkbordet och bli målad, parfymerad och uppklädd av sin kader av tjänarinnor.
När hon svept ut genom dörren och bara lämnat kvar en doft av Chanel #5 tog han sin lilla dotter i handen och gick ut i skogen. Där lärde han henne känna igen de olika trädslagen på deras bark, på grenarnas sätt att växa, på lövens färg och form. Han lärde henne fåglarnas olika drillar och han lärde henne känna igen de fyrfota djurens spår. Och han gladdes åt hennes intresse och framsteg. Men hela tiden var hans sinne dystert när han tänkte på prinsessan Pudernätt.

En kväll, när Tom kom hem med dottern efter en längre utflykt i terrängen, hörde han stim och stoj från det prinsesseliga gemaket. När han öppnade dörren blev han stående orörlig ett par sekunder, ur stånd att förstå vad det var hans ögon såg.
Så, långsamt, och smärtsamt, tog han in scenen. Mellan 15 och 20 unga män och kvinnor, inklusive hans gemål, prinsessan Pudernätt, krälade omkring i den kungliga himmelssängen och på de angränsande divanerna. Alla var de nakna och alla var de inbegripna i en jättelik orgie. När Toms blick träffade hans hustru blev hon just penetrerad bakifrån av en ung man, samtidigt som hon med ena handen smekte en annan kvinnas bröst.
Tom kände ett tryck som växte inom honom, växte med våldsam kraft tills det, på några få ögonblick, uppfyllde hela hans medvetande. Och i samma stund som sällskapet upptäckte hans ankomst tog han två steg bort till väggen där den tunga stjärnan hängde. I en rörelse ryckte han ner den från väggen och slungade den som en japansk shuriken genom rummet. Den gick rakt genom såväl Marcus Aurelius Gyllenpudel som Henrietta af Pinckenstråhle; med ett exakt snitt skilde den deras respektive huvud från bålen, varpå den slog i bortre väggen och splittrades i tusen blodglänsande små skärvor.

Prinsessan Pudernätt skrek, och alla de unga damerna och herrarna skrek, och skrek, och skrek. Och snart hördes stöveltramp i korridorerna och en tropp från det kungliga livgardet rusade in i rummet. Då fick prinsessan mål i mun.
”Grip honom!” vrålade hon. ”För bort mördaren!”
Och Tom Trädkramare gjorde inget motstånd när soldaterna bakband hans armar. När han drogs ut ur rummet tittade han på sin hustru, men hennes fantastiska blå ögon var fullständigt tomma.

Det var en dimmig morgon när vagnen med den dödsdömde körde fram till galgbacken. En stor folkmassa hade samlats där. Men stämningen var dämpad, så dämpad att prinsessan Pudernätt betänksamt fuktade sina läppar där hon satt på hedersläktaren, omgiven av sina ja-sägare.
Den svartklädde bödeln öppnade vagnen och hjälpte den bakbundne Tom Trädkramare ut. Tillsammans gick de två de få stegen upp till ställningen med repet och skarprättaren trädde det utan vidare ceremonier om Toms hals.
Ingen la märke till en annan, täckt vagn som stod en liten bit från själva avrättningsplatsen. Ingen såg spetsen på den bågpil som stack ut genom en springa i vagnens täckelse.
Bödeln vände sig mot den kungliga läktaren för att få sin slutgiltiga order.
”Det finns inget att vänta på!” ropade prinsessan. ”Gör slut på det kräket!”
Och bödeln fattade tag i spaken som skulle fälla ner luckan under Tom Trädkramares fötter.
”Vad var det jag sa”, muttrade Leverpastejbodisattvan, spände bågen och siktade mot repet.

SLUT